fragilelove.blogg.se

Jag började inse att något inte stod rätt till mellan oss under Januari, en månad efter vi firat får treårs dag. Det var som om att hur nära vi än var varandra så var det inte tillräckligt. För vi var endast fysiskt nära medan den mentala delen innehöll sprickor som inte kunde repareras. För utan att ens inse det själva hade vi skapat ett tomrum som vägrade fyllas. Ett tomrum som ständigt växte och slet oss isär. När man väl inser skadan så är det omöjligt att tänka bort den. Jag kommer ihåg hur jag betraktade taket i vårt sovrum en hel natt och kunde endast tänka på hur lång tid detta skulle hålla? Skulle vi klara oss till sommaren? Vårt förhållande hade fått ett sista datum och jag var övertygad om att det närmade sig.

 I början var de små förändringar, något jag inte la mycket av mina tankar till att ifrågasätta. Hur han inte ringde lika ofta när han var utomlands och jobbade eller varför han hellre gick ut en kväll när han väl vara hemma på flera veckor. Jag tänkte att det var en fas, en fas där han fokuserade på sig själv. Något jag inte klandrade han för då hans liv var så olikt mitt. Det var en psykisk påfrestning att ständigt vara en offentlig person och jag hade omedvetet valt att använda det som ursäkt. Att han behövde egen tid, göra val som inte påverkades av andra eller med andra ord mig. Jag ville ju hans bästa och inte vara den klängiga flickvännen som styrde hans liv.

 Men sedan övergick det jag trodde var en fas och jag insåg vilka sprickor som faktiskt fanns mellan oss. Han spenderade mer tid i telefon än att prata med mig, vi duschade separat, åt båda middag helst med vänner på jobbet eller i mitt fall skolan, han hade sin sida av sängen och jag min. Kärleksförklaringar och djupare samtal var som bortblåsta. Istället återstod kallprat och samma konversationer som endast var som en rutin för oss. Sen bråkade vi, mycket. 

 Vi blev ständigt tillsagda angående hur perfekta vi var tillsammans, men dem som sa det visste inte vad som pågick i vår lägenhet. Hur vi kunde skrika på varandra i timmar eller inte ens prata med varandra. Det var omöjligt att missa att vi inte längre var oss själva, var inte samma par som för fyra år sedan.

-

 Månaderna innan uppbrottet 

12 månader, en stund av lycka 

 I högtalaren ropas flygtider och gater ut. Runt om mig släpar stressade människor på resväskor, ringer samtal och pratar högljutt med varandra för att överösta den bullriga ljudnivån. Klockan har nyligen passerat över fyra på morgonen men Heatrows flygtrafik verkade bara mer hetsig för det. Runt om mig kommer folk ifrån destinationer, många med solkysst hy medan andra matchade mig med min bleka hudton bättre. Jag känner hur en gäspning lämnar min mun och hur ögonlocken gång på gång envisas med att sjunka ner.

 Jag drar munktröjan tätare kring min frusna kropp. För några sekunder granskar jag ett par som viftar med deras flygbiljetter och jag känner ett sting av avundsjuka inom mig. Jag önskade också att jag var på väg här ifrån, att jag också hade något nytt och oväntat att uppleva.

 Jag inser snabbt hur mina tankar försvunnit in på annat och hur jag glömt bort min anledning till att vara här. För efter allt står jag och väntar på Harry, efter tre månader. Det känns rent ut sagt overkligt att han snart skulle befinna sig hemma. Efter all saknad och separationsångest. Nu skulle jag få lägga mig bredvid honom i vår säng, höra hans röst utanför mobilen och få chansen att äta middag tillsammans med honom. Mitt hjärtas slag ökar hastigt så fort hans namn kommer på tal och jag känner mig genast nervös.

Tre månader var en lång tid, en tid där skype samtal och röstsamtal kändes inte tillräckligt i slutändan. Den sista veckan hade varit de mest påfrestande med många tårar ifrån min sida, lite sömn och mycket tankar. Mycket negativa tankar om hur jag skulle klara av allt. För detta var inte den sista gången hade skulle behöva lämna.

Jag har lätt för att distraheras men detta var omöjligt att missa. Min uppmärksamhet riktas framåt och det är då jag ser honom. Harry ser sliten ut med en grå mössa på huvudet, lösa mjukisbyxor som hänger nere vid höfterna och en collage tröja på överkroppen. På axeln släpar han på en större bag. Han är insatt i något samtal med säkerhetsvakten bredvid han när han väl får syn på mig. Harry stannar plötsligt upp och brister ut i ett leende. De klara ögonen möter mina och samtidigt som tårarna stiger till mina ögon. Det var inte fören senare dagar som vi insåg hur hårt det faktiskt tagit på oss att vara ifrån varandra, men det spelar plötsligt ingen roll. För vi var tillsammans igen.

Jag känner hur hela min kropp slappnar av, hur varenda liten del av mig utstrålar genuin glädje. Utan att ens inse det själv ler jag så brett som det bara går. Jag går med raska steg emot han och jag slår armarna om han när vi tillräckligt nära. Harry ställer ner väskan på golvet och omfamnar mig. Det är nu jag inser hur små tårar faller längs mina kinder samtidigt som Harrys läppar kysser min hjässa. "I know baby, i know" Viskar stämman jag så många veckor saknat att få höra på riktigt. 

Mina armar är runt hans nacke och hans händer letar sig ner till mina höfter. Vi stannar upp för någon sekund och studerar varandra. "I missed you so fucking much" Viskar han innan våra läppar sammanlänkas. Kyssen är djupt passionerad, mjuk och de bästa jag upplevt på längre. Harrys händer greppar min rumpa och lyfter upp mig så jag har mina ben kring hans höfter och händer kring nacken. Vi lutar våra pannor emot varandra och andas ut. "I missed you too" Får jag fram och han drar mig ännu närmare hans kropp.

"It's so good to be home again" Viskar Harry i mitt öra och släpper tillsist ner mig så jag nu står på mina ben. Jag fattar tag om hans hand högra hand med min. "It's good to have you home" Ler jag tillbaka och han drar mig ännu en gång in i hans famn. Han kysser mig över kinden samtidigt som han stryker mig över håret. Jag stänger ögonen för någon sekund och försöker någonsin tänka tillbaka till när jag känt mig så lycklig, så nykär.

När han pussat klart på mig så lutar han sin haka emot min hjässa. Vi står med armarna om varandra i någon minut helt isolerade ifrån omvärlden. I det läget spelade det absolut ingen roll om hur många som kunde ha granskat oss eller tagit en bild, för det var det sista vi kunde bry oss om. För han var hemma med mig, den känslan och stunden kan ingen ta ifrån oss. Den lyckan var omöjligt att sabotera.

 9 Månader, blixtrar som bländar

Harry håller min hand i sin. Greppet är tryggt och jag känner hur hans tumme smeker mig över på sidan av handen. Min blick är djupt fokuserad i marken vi går på samtidigt som jag försöker ignorera uppmärksamheten vi dragit åt oss. Jag granskar asfalten samtidigt som vi går nedför gatan. 

 "There are people watching us" Mumlar jag då jag ser hur en kamera riktas emot oss i ögonvrån. Det är säkert den tionde på bara några minuter och fotograferna var inte direkt diskreta. Samma bil hade följt efter oss sedan vi lämnat våran gemensamma lägenhet. En blixt lyser ifrån en kamera på gatan och ännu en bild tas. Jag sväljer hårt

"It's okay, there will be gone in a few minutes. They just wants a few pictures, alright?" Mumlar Harry tillbaka övertygande. Hans lockiga halvlånga hår blåser i motvinden som slår emot våra ansikten. Min kappa fladdrar i vinden och jag drar den allt närmare kroppen. Jag kollar mig nervöst omkring och uppriktigt har den lilla gruppen av fotografer ökat. Kamerorna blixtrar till och jag blickar snabbt framåt.

Uppståndelsen var något jag aldrig vande mig med. Hur många kameror som än följde efter oss eller hur många notiser ifrån twitter som plingade på min telefon varje dag var omöjligt att se realistiskt. Mitt telefon nummer hade jag behövt byta allt för ofta och mina säkerhetsfiler på universitet var nu säkerhetsbefogade. Smygfoton, uppdateringar om mitt liv och ett flertal ökade följare antal på sociala medier var några av de drastiska förändringarna. Allt för att jag var tillsammans med Harry.

Vi rundar ett hörn och möts av ännu en folkfylld gata. Harry klämmer åt min hand och ler blygsamt emot mitt håll. När han fångar min nervösa och tillbaka dragna blick stannar han ned. "I can talk to them if you want? Let them take a few pictures and then ask them to leave or something. Or i can call my publicsist and she will figure something out" Får han fram men jag avbryter honom snabbt. "No, it's fine. I will just never get used to this, not even after three years" Säger jag och pressar fram ett litet leende. Han böjer sig ned och placerar en lätt kyss på min kind. "Don't let them bother you, okay?" Viskar han snabbt och vi fortsätter framåt. 

Han var van vid det. Skrikandet, bilderna, privatlivet som inte längre existerade och att fokus på sig. Men jag var inte det och skulle aldrig bli det. När jag gick här hand i hand medan foton togs än efter än kunde jag inte få mig själv att fråga. Förtjänar han inte mer än en tjej som inte klarar fem minuter av förföljelse? Någon som kan det här, den delen av hans liv som var så extrem. Så annorlunda ifrån alla upplevelser som existerade.

7 månader, resa iväg

Jag sitter med armbågarna i bordet och stirrar uttryckslöst på skärmen framför mig. Mina få sömn timmar börjar ta över och orden framför mig börjar snabbt bli otydliga. Jag gäspar och scrollar ner för att försöka ta mig ur nästa stycke ur texten. Jag tyckte om uppsatser, mycket mer än tentor. Men jag satt som vanligt några timmar innan deadlinen när det kom till uppsatser, något som försvårade det.

Jag gäspar och tog en klunk av mitt nu kallnade kaffe. En dörr öppnas och stängs lika snabbt men jag kollar inte upp. I hallen hörs fotsteg som närmar sig mig men jag försöker avsluta meningen i texten. "Good morning love"  Viskar den hesa rösten i mitt öra plötsligt och jag hoppar till. Min puls stiger och jag ger ifrån mig ett lättat andetag när jag inser att det endast är Harry. "There you are, i missed you in bed this morning" Ler jag. Svetten droppar ifrån hans panna och mage. På underkroppen bär han ett par träningsbyxor och en tunn hood tröja har han slängt på sig. Ögonen är pigga och det tyder på att träningspasset ute hade varit lyckat. 

"Sorry babe" Han kysser mig på kinden och stryker mig över håret. "Are you done yet?" Frågar han angående uppsatsen. "Not really, i have one page left until it's done" Ler jag tillbaka och han drar fingrarna genom sina fuktiga lockar. "Then hurry up if were going to have time to do something today. We could take a walk in Hyde Park if you like?" Säger han och kysser på mig hjässan. "A walk would be nice". 

Harry går bort emot köket samtidigt. Jag hör hur vattenkranen sätts igång och ljudet av rinnande vatten uppstår. Han skramlar med dörrluckor och glas innan det till sist blir tyst. "How was your run?" Frågar jag samtidigt som jag trummar med fingrarna över tangentbordet. "It was alright, a bit cold though" Svarar Harry. På senaste tiden hade Harry envisat med att gå upp så tidigt som möjligt för att springa några vändor i kvarteret. Något jag själv inte förstod mig på då träning var nog det som intresserade mig minst. Men han älskade det. 

"How did the dinner go last night? I'm sorry that i fell asleep before you got home" Harry drar av sig tröjan över huvudet och slänger den vid soffan. Sedan böjer han sig ner och slår armarna om mig bakifrån. Jag kan känna hur hans blick far över datorn och orden jag knappar in efter en.  "No problem, it got a bit late. It was nice, i enjoyed it" Svarar jag kort och drar min lediga hand över hans.

"Who was with you?" Mumlar Harry och placerar sin haka vid min hjässa.

"Just a few friends from class"

"Anybody i know?" Han släpper sitt grepp om mig och sjunker istället ned i soffan. Jag stänger ned datorskärmen och skjuter sedan ifrån mig den.

Mina ögon far över vår lägenhet. Vårt kök som är sammanhängande med vardagsrummet, dörren till vårt sovrum som står stängd och fönsterna som fyller lägenheten med ljus. "Alicia and Ivy was with us" Svarar jag samtidigt som jag försöker komma ihåg resten av de som varit där.

"Tell them i says hi next time you see them" Ler han. "I'm just going to take a shower and you can finish upp your essay"

"By the way, just a question. The label wants me to fly down to L.A on Monday for this huge meeting. Is that okay for you?" Plötsligt är blicken han ger mig en aning nonchalant och hela han verkar inte ens invänta ett svar. Harry flaxar med blicken som om han söker efter något. Jag stirrar på honom förvånad och framför allt förvirrad.

Harry hade varit hemma i fem dagar på en månad. Inte ens en vecka och han pratade redan om att flyga iväg. Det var bara några dagar sedan han avslutat sin marknadsförning turné. Resväskan var inte ens fullt uppackad och han hade redan planer på att dra. Jag försökte säga något men det gick bara inte. Vad skulle jag säga? Att jag ville ha honom hemma, själviskt nog.

 "I know it's a little fast and i just came home, but this is really important for me. I can't rescheduled this meeting with the new tour coming up and everything. You know how much this means to me and that i wouldn't go if it wasn't as necessary as it is" Harry fortsatte förklara sig men jag lyssnar inte utan stirrade mest på honom och nickade. Jag vet inte vad jag nickade för fast hela jag kände besvikelse, över att han inte ens ville spendera mer tid med mig. Att efter veckors tid med ett hav mellan oss verkade inte ha någon inverkan på honom. Utan att jag ens inser det själv så svarar jag, allt för göra honom glad. "Yeah, of course. You should go" Säger jag till sist och pressar fram ett leende. Leendet är så oäkta och så fort han kollar bort sammanpressas mina läppar.

 "You're the best, thank you babe. I'll promise to make it up to you" Säger han snabbt. Sekunden där efter stängs badrumsdörren och ljudet av rinnande dusch vatten fyller mina öron. Jag pressar ner hakan i handflatan samtidigt som det känns som om hela mitt hjärta krossas. Skulle det alltid vara såhär? Att hans karriär var prioritering nummer ett. För detta var inte första gången han stuckit iväg.

Vad gör när man vill ens pojkväns bästa men samtidigt ha honom för sig själv? Jag hade ingen jävla aning.

5 Månader, avundsjuka

"He's been texting you all morning, don't you realise he wants you!" Harry skriker, hans hesa röst är högljudd och ekar ut i hela lägenheten. I sin högra hand har han min mobiltelefon och visar tydligt mina senast inkommande sms. Jag stönar av irritation över hans överreagerade. Snabbt snappar jag åt mig mobilen ur hans hand och lägger ifrån mig den på bordet. 

"Give me a break, he just took me home in his car last night and now he asked me how i am. Are you. Are you seriously jealous?" Svarar jag i samma höga ton för att överrösta honom. Harry skakar bara på huvudet emot mig och drar fingrarna genom de mellanlånga håret. Han fnyser åt min kommentar innan han ännu en gång börjar skrika. "He wants you so badly and it seems like you don't even have a problem with it? Is that what you do, go on and let guys think that you are available?" Säger han och slår uppgivet med händerna i luften. 

 "Of course i don't. If we're going to be fair about this we can start to talk about all these girls you hang out with" Jag slår armarna i kors och höjer på ögonbrynet. Harry svarar inte utan ser mest arg ut, ansiktet är spänt och ögonen är mörka.

"Name one girl that you think have been flirting with me?"

"I can name thounsands of them, you're in a damn boyband for fuck sake. You get female attention all the time"

"Name one girl" Upprepar Harry. Jag suckar och rycker åt mig hans mobil telefon som ligger på bordet bredvid min. Jag scrollar igen konversationerna och klickar sedan in på en tjej som är döpt som Natalie, Sony Music. Någon från hans skivbolag men det hindrade väl henne inte.

 "Thank you for last night's dinner darling! I had such a lovley with you, kisses from Nathalie" Läser jag högt ifrån smset som hon skickat. Jag lägger på extra betoning på vissa ord medan Harry himlar på ögon emot mig. Han drar mobilen ur min hand och sticker ner den i fickan. "She works for me, she has to be nice too me" Säger han frustrerat.

 "Me and Jake are friends, is it really that unusually to have friends that are nice to you?" 

"He is to nice, that kind of nice means something else"

"Of course it does" Säger jag sarkastiskt till svar.

"He is a friend that would love to screw you by any chance" Säger Harry tillbaka och höjer rösten ännu en gång. Vanligtvis pratade han långsamt men nu flög orden bara ur honom. ”I know the difference between being friends someone and when someone wants more” Jag hatade när Harry skulle agera som han visste allt, speciellt när det kom till områden han inte hade någon aning om. Detta var ett sådant område. "Instead of being worried about my male friends you should start being worried about us" Fick jag ur mig till sist. 

Jag stormar ut ur vårt sovrum och hör hur Harry kommer hack i häl efter mig. "So know i am the only one that doesn't care? You love to blame me for everything, don't you?" Mumlar han och greppar tag om min midja för att stanna ner mig när jag går emot ytterdörren. 

"Don't you dare to walk away from this fight" Han står nu närmare mig än han säkert gjort på flera dagar. De gröna ögonen lyser inte eller utstrålar samma lycka. Läpparna är inte formade till ett leende utan istället sammanslagna till ett rakt streck. Harry stryker undan ett par lockar som fallit framför pannan medan han granskar mig.

Jag fnyser bara åt honom och går med raska steg emot hallen för att slänga på mig jackan. Den tunna skinnjackan skulle knappats skydda mig ifrån regnet som smattrade utanför. Men jag ignorerade det faktumet och pressade på mig mina converse på fötterna.

 "Don't wait up for me, i'll sleep at Ivys. Or do you have a problem with her to?”

2 Månader, uppmärksamhet

Harrys perspektiv

Det irriterande ljudet väcker mig plötsligt. De ringer i öronen och jag slår upp ögonen i de mörka rummet. Min blick söker sig för att försöka få en uppfattning om vad är det som växt mig. Jag gnuggar mig i ögonen för att försöka återfå en viss skärpa i ögonen. En gäspning lämnar min mun samtidigt som jag drar handen bort emot nattduksbordet. Displayen ljusstyrka är på lägsta men det hindrar den inte att lysa på rummet en aning.

 Jag ser inte vems namn det står på displayen men av ren vana svarar jag direkt. Mobilen pressas vid örat och i samma sekund som samtalet startas hörs en hög ljudvolym. Musik som spelas och människor som pratar för att överrösta varandra.

"Harry? Are you there?" Rösten är ljus och bekant, min trötthet får mig att tveka på personen för någon sekund. Tveksamt svarar jag. "Ivy?" Frågar min mörka och hesa morgonröst. Den första tanken som uppstår var varför skulle min flickväns bästavän ringa mig mitt i natten. Men när min blick söker sig emot hennes sida av sängen blev det rätt tydligt att Ivy var i sällskap med henne, och att något inte stod rätt till.

"Have something happend?" Rösten på andra sidan suckar innan den svarar mig. "I should be the one asking question, what happend between the two of you?" Ivy låter bestämd och fast det bullriga bakgrundsljudet ekar så är de svårt att missa tonen. Jag andas ut och placerar min högra hand över pannan. ”It's in the middle of the night Ivy, drop it”

Jag var väl medveten om att vårt förhållande inte var det bästa just nu. Såklart jag visste om det, det var ett faktum som var omöjligt att missa. När jag skulle sova låg hon så långt bort ifrån mig som hon bara kunde. På morgonen när jag vaknar hade hon redan gått. På kvällarna när hon kommer hem har jag redan ätit middag. Men när jag upprepar Ivys ord i mina tankar insåg att det fanns en pågående anledning till att hon ringer.

"Is she upset?" Min röst låter tveksam och försiktigt när jag pressar fram de sista orden. Fast hon inte sagt det rakt ut så visste jag att jag gjorde henne olycklig. Vilket var min mardröm. Lycka var det enda jag någonsin velat ge henne och att veta att jag var orsaken till att hon var upprörd, det kändes.

"Does she have reason to be upset?" Jag stönar åt Ivy och svarar snabbt. "Is she upset or not?" Jag upprepar frågan denna gång med tydlig och det är omöjligt att missa irritationen i min röst. "Harry listen to me, i know you two is having a hard time right now. Netiher of you want's to tell me what the hell is going on but what i know is that she is a wrek right know." Ivy andas ut innan hon sedan fortsätter. "I don't what kind of fight you had eariler or whatever but can you come by and pick her up before she makes a huge mistake. She had a little too much to drink and she needs to get home right know”

Jag rynkar min panna och fortsätter hålla mobilen tryckt emot örat. På någon sekund har jag tagit mig upp ur sängen. Min blick söker sig runt om i rummet för att hitta bilnycklarna. "I'll come by, text me the adress and i'll be there in 10" Jag drar på mig en tjocktröja över huvudet innan jag är beredd på att avsluta samtalet. Men innan jag lägger på famlar jag ur mig ett par sista ord. "And Ivy?" Jag stannar upp i rummet. "I do love her, with all my heart. I know things are rough right know but there is none i would ever want to be with execpt her. How hard it gets between the two of us, she is the only one i would ever fight for. She all i got” Jag vet inte varför jag säger det, en del av mig känner mig skyldig att bevisa något. För detta är första gången på för lång tid som jag sagt något ärligt. "It's not me you're supposed to say that too Harry" Jag lägger på utan att svara och sticker ned mobilen i fickan. Jag drar fingertopparna genom håret och andas ut.

-

Det skulle kunna vara hur många människor som helst men jag aldrig kunna missa henne. Hon var omöjlig att missa med det stora leendet, mjuka lockarna och ögon som utstrålade glädje. Hennes kroppspåk utstrålade dock lite för mycket att dricka med de klumpiga stegen och hur balansen inte existerade för henne. Men denna gång var det inte hur vacker det var som jag inte kunde ha missat henne. Det var personen hon var med.

Killen är i min längd med blont kortklippt hår. Hans hand är placerade vid hennes midja samtidigt som jag ser hur hans läppar rör sig medan han pratar. Så långt bort som jag står är det omöjligt att höra hans ord vid den högljudda pratet och musiken. Dem båda brister ut i skratt när killen böjer sig ned för att viska något i hennes öra. När jag ser hur kinderna på henne hettar till samtidigt som mumlar fram ord så brister det inom mig.

Knytnävarna spänds och aggressionen inom mig når varenda cell. Jag knuffar mig förbi vem som än står i vägen med raska steg. Det är som om hela omgivningen stängs av, varenda blick, ord eller vad som helst berör det mig inte. Dem båda är så insatta i deras samtal att de inte ens reagerar på mig eller någon annan för den delen. Det är inte fören jag rycker bort hans grepp ifrån henne som deras uppmärksamhet riktas emot mig.

Hon är förvånad och förvirrad. De berusade ögonen försöker finna fokus och jag ser hur hon koncentrerar sig för att säga något. "I take over from here mate" Min röst låter nästan strängare än jag förväntat mig och jag ser direkt att hon riggar tillbaka över min reaktion. "We were just-" Hon får inte ens avsluta meningen innan jag öppnat munnen. "Talking, i got it" Avslutar jag meningen och ignorerar totalt killen som fortfarande ser överrumplad ut över min plötsliga närvaro. Han ska precis säga något men jag har redan fått henne att gå emot dörren. Jag kollar inte tillbaka, säger inget mer till honom men jag ville. "Let's get you home" Säger jag istället och slår armen om hennes midja för att stödja de klumpiga stegen hon tar.

När vi har lämnat lägenheten så vet jag att jag inte kommer kunna hålla det inom mig. Det är så mycket jag vill säga till henne. Jag vill att hon ska förstå hur ont det gör mig att se henne med någon annan, att jag aldrig vill att det ska inträffa igen. Men bakom den aggressiva och upprörda sidan finns det något annat. Något som säger mig till att det är mitt fel att hon pratar med andra.

Alkoholen har börjat kicka in för henne på riktigt och bredvid mig slumrar hon. Ögonen är halvöppna och stegen hon tar ojämna. "Harry, what happend to us?" Hon pratar med mellanrum mellan orden och harklar sig flertal gånger. I samma stund som orden lämnat hennes mun känns det som om hjärtat brister. Som om det krossas och jag stannar upp. Min blick är fäst vid hennes och hon kollar sorgset på mig tillbaka. Lockarna har trasslat ihop och axelbandet ifrån klänningen har fallit av. Jag svarar inte utan rättar till bandet så det nu sitter på hennes axel. Mina fingrar smeker henne lätt över nyckelbenet och överarmen.

"I know Ivy would call you" Säger hon plötsligt. "I don't why i did it but a part me wanted you to be there. I wanted you to see me. I wanted you to care, you know - show me in some messed up way that you still love me" Den ljusa stämman brister och blir hes, ögonen blir tårfyllda. Jag fyller snabbt mellanrummet som finns emellan oss. Mina armar slås om hennes kropp och jag känner hennes ansikte emot mitt bröst. Snyftningarna blir högre men jag får inte fram ord. Jag kan inte svara. Istället stryker jag henne lätt över håret, utan vetenskapen om vad jag ska säga. ”It's fine, we are going to figure this out” Viskar jag till sist och jag känner hur hon nickar emot min bröstkorg.

Det slutar med att jag lyfter upp henne och bär henne till bilen. Jag hör henne snörvla och hennes berusande tillstånd har blivit allt värre. Men jag håller henne tätt intill min kropp och viskar gång på gång att det kommer bli bra, att vad som än händer så löser vi det. Jag spänner fast henne i bilen, hennes huvud lutas emot fönsterrutan och ögonen är stängda. Tårarna har slutat rinna och jag granskar henne för någon sekund. Sedan kör jag oss hem, båda lika hjärtekrossade. Plötsligt spelade det ingen roll vem hon än hade pratat med. Det som spelade roll var att jag fått henne att känna sig oälskad, utan att ge någon uppmärksamhet till henne. Jag hade prioriterat bort henne.

Jag lossar greppet om mig hon har när jag väl kliver in i vårt sovrum. Omsorgsfullt lyfter jag ner henne i dubbel sängen. Andetagen är tunga och hela hon är i djup sömn. Jag drar av henne ballerina skorna och fifflar med dragkedjan på klänningen. När jag fått av henne kläderna så bäddar jag in henne under täcket. 

 Den natten sover jag inget mer, inte en enda timme. Istället sitter jag uppe, med ansiktet begravet i händerna. Allt jag kan tänka på är hennes ord om och om igen.

 När började vi göra varandra mer olyckliga än lyckliga?

 1 Månad, lögner och ifrågasättande

 Harrys andning är häftig och han andas tungt emot min hals. Jag kan nästan höra hans bultande och högljudda puls ifrån hans bröst. Hans armar och bringa som tidigare varit fullt spända är nu avslappnade efter att ha nått sin klimax. Vi båda är utmattade och alldeles slut. Jag biter mig i läppen och försöker tänkas tillbaka om det alltid känts såhär. Det fanns inga perfekta ord som passade in i slutet av meningen. Men av någon anledning känns det som om detta var inte var hur de alltid varit. Som om de inte fanns samma glöd.

De välbyggda armarna ligger omslingrade kring min avklädda kropp. Jag har flätat in min fingrar i Harrys hår med ena handen medan den andra har ett fast grepp kring hans nacke. Hela dagen hade bestått av stress och allt jag ville just nu var att få sluta ögonen för några timmar sömn. Min kropp är nedpressad i sängen med Harry ovanpå mig. Mina ben är runt hans höfter och jag andas ut. De mörka bruna lockarna är tilltrasslade och han stryker undan dem som faller framför pannan. Jag undrar vad han tänker och försöker läsa av hans ansikte, utan något större resultat. De svullna mörkrosa läpparna har ett litet leende på dem samtidigt som han försöker återhämta sig. 

Själv ligger jag med sammanpressade läppar och granskar hur han torkar bort svettdropparna ifrån hans panna. När han till sist har återgått till stabil. Harry öppnar till sist munnen för att säga något men stänger den snabbt. Leendet försvinner i samma läge och istället höjer han på ögonbrynen frågande emot mig. Han har läst av mig och jag kan redan gissa vad som sägs här näst. 

"Did you just fake it?"

Jag överväger för någon sekund om jag erkänna eller fortsätta på lögnen. Det är inte mycket till övervägning egentligen och jag spelar förvånad över hans kommentar. "What are you talking about? Of course i didn't, i never do" Får jag fram och biter mig nervöst i läppen innan jag kan avgöra om han kommer släppa det här eller inte. Min röst låtar nästan tillgjord och överansträngd inser jag. Jag häver mig raskt upp och pressar mina läppar emot hans mjukt. Kyssen är kort och han avslutar den alldeles för snabbt. Men jag ger mig inte lätt utan kysser honom en gång, drar mina fingrar graciöst ner över hans nedre del av den vältränade magen och försöker avleda hans tankar inpå annat. 

Men istället placerar han sin hand på min lyfter försiktigt bort den. Kyssen är avslutad och han släpper helt sin grepp. Harry lägger sig på sin sida av sängen och jag visste att han genomskådat lögnen. Det gjorde han alltid kändes det som. Jag kanske borde veta bättre att efter ett längre förhållande så lärde man sig varandra utifrån och in. 

"I'm just tired, i'm sorry" Jag visste att han inte var arg över själva grejen, mer över att jag ljög. Lögner, stora som små var det enda jag kunde verkligen se framför mig att höra reagerat på under den tiden jag känt honom. Han tog varje lögn eller anledning till att ljuga inför honom så personligt.

Jag andas ut och försökte genast få ihop en ursäkt för att inte skapa ännu ett bråk. "Don't take personally, right now i'm just super stressed and tired all the time. I didn't mean to lie to you, i just wanted to go to sleep tonight and i don't know" Jag försökte bortförklara mig i hopp om att han skulle släppa det men istället drog för att svara lämnade han sängen. Så fort ursäkten lämnat min mun inser jag att det hela låter som en rörig smörja. Jag följde honom med blicken då han drog på sig boxerna på underkroppen. Han vände sig till sist om emot mig. 

"How are we ever going to have relationship if you can't even say to me when you're to tired to have sex? Come on, we've been togheter for almost four years" Mumlar han med skrovlig röst. De klargröna ögonen lyser upp de halvmörka rummet och jag försöker komma på senaste gången jag såg dem riktigt lyckliga. "C'mere, we can talk about it and i-" Jag hinner inte ens avsluta meningen innan Harry avbryter mig. "I'm going to take a shower, alone" Med hård röst och försvinner sedan ut ur vårt sovrum. 

 Jag säger inget utan istället sjunker jag ner i sängen medveten om att detta behövde ta slut. Vi befann oss inte i en fas eller ett skump på vägen - vi var vi slutet av vägen där den delas i två riktningar. 

---

 Mina första tanke var nu att denna del blev extremt lång. Men här har ni iallafall del två av tre i Nightingale 'triologin'. Lägger upp den här lite i väntan på att skriva färdigt femte kapitlet i Daylight som kommer bli färdigt inom kort tid, hoppas jag iallafall. Kram på er alla, hoppas även ni har ett trevligt lov!