Daylight #2
Michelle står med armarna om henne och huttrar ute i kylan. De är mörkt ute på Söndags morgonen och baksmällan har börjat kickat in rejält. Huvudet värker och hon måste ständigt kisa med ögonen för att kunna se tydligt. Nattens festande är otydligt i minnet men hon är övertygad om att kvällen varit lyckad. När hennes vänner drog sig hemåt vid halv fyra tiden hade hon inte varit riktigt klar med festandet och stannat kvar för att leva ut hela natten. Men nu var klockan strax innan fem och Londons livliga gator och trafik skulle alldeles strax uppstå. Det var dags att ta sig hemåt och återgå till verkligheten.
Runt om Michelle är det alldeles tyst, inga bilar synts till på vägen och lamporna i varenda hus är släckta. Parken mitt emot gatan är alldeles ödelagd. Den tunna vårkappan vägrar innehålla värmen och de trötta ögonen tyder på lite sömn. Läpparna är sammanpressade till ett rakt streck medan de gröna ögonen omges av mörka ringar. Hon rycker till ifrån hennes tanke tillstånd och snor runt då ett ljud av en röst når henne.
”You need a lift?”
Håret fladdrar till då en vindpust träffar henne och faller slarvigt över hennes axlar och rygg. Hennes ansiktsuttryck förändras hastigt då synen når hennes ögon. De tar några sekunder att koppla det ytterst bekanta ansiktet efter alkoholen börjat avta. Hon försöker placera in de gröna ögonen och markerade ögonbrynen i hennes minne. Ögonbrynen höjs ifrån killen mitt emot henne samtidigt som han verkar otåligt vänta på ett svar ifrån henne.
På huvudet har han en mörkblå mössa men vid pannan sticker några få mörkbruna lockar fram, ögonen stirrar på henne intensivt samtidigt som leendet leker på läpparna. Då slår det Michelle, det är killen med skjortan och det flirtiga viskandet. Efter dem pratas vid hade hon inte sett han på resten av kvällen. Nu kände hon knappt igen han med en jacka på eller mössan som dolde lockarna som annat var ett solklart kännetecken.
”Are you going to stare at me all day or do you want a lift?” Frågar han ännu en gång denna gång tyder det dock mer på otålighet. Hon har helt missat hans fråga utan varit så pass uppslukad av att försöka placera in han i de suddiga minnet.
”I'm alright, thank you anyway” Ljuger Michelle och anstränger sig för att le vänligt emot han. Sanningen är att hon inte har någon minsta aning om hur hon ska ta sig hem. Mobilen i fickan har varit död sedan tre inatt så taxi var ett överstruket alternativ, så den återstående planen var istället tunnelbanan som råkade ligga en halvtimme bortåt. Perfekt sätt att starta söndags morgonen.
”Come on, it's 5'oclock in the morning. Where are you going?” Insisterar han ännu en gång samtidigt som en nyckelknippa med en bilnyckel snurrar runt hans ringfingret. Ansiktet mjuknar plötsligt en aning och han går några steg närmare Michelle så dem nu granskar varandra på ett närmare håll. Det är nu hur lång hon inser att han är då han säkert sträcker sig över 180, kanske närmare 190. Själv har hon kämpat sig hela tonåren för att nu upp till hennes ynka 170 centimeter.
Michelle överväger det hela, en iskall promenad som skulle behöva få henne att stå i duschen en timma eller varm biltur på en kvart?
”Croydon, the west side” Svarar hon till sist och han nickar till svars, utan att göra någon grimas eller minn till reaktion. Något man ofta förväntar sig efter att ha sagt att man lever i London mer nedgångna delar till en kille som håller i en bilknipa som verkar tillhöra något dyrt, likaså resten av allt han har. Inte bara de dyra märkeskläderna tydde på att han hade pengar, utan det var något med hela attityden kring han.
Hon hade rätt för i samma sekund som tanken uppstått så blinkar det till vid den svarta lyxiga bilen på parkeringen. Range Rovern som är perfekt blank i svart är upplåst och hennes blick söker sig direkt till hans nyckelknippa, mycket riktigt hade killen nyss låst upp den. Han var lika glamorös som hon antytt.
Killen sträcker plötsligt fram sin hand och det slår henne då att dem inte hälsat. Fast dem pratas vid två gånger så hade dem aldrig inlett samtalen med en formell hälsning. ”Michelle Gallagher” säger hon och omsluter den mycket större handen med sin egen. Han är varm i jämförelse med hennes kalla nästan blåa nyanserade händer. Hon skakar den försiktigt och väntar på ett svar ifrån killen som möter hennes blick. Det är andra gången hon ser han på nära håll men denna gång snurrar inte rummet och benen känns inte instabila. Denna gång får Michelle ännu en gång chansen att se de starka grön nyanserade ögonen, mörkrosa läppar och markerande ögonbrynen som alla bidrog till hans extremt bra utseende.
”Harry” Svarar han kort med raspig röst och släpper greppet om Michelles hand. ”Last name?” Frågar hon automatiskt efter att han inte sagt sitt då hon nämnt hennes. Han brister ut i ett lätt skratt och skakar på huvudet. ”It takes a lot more then that to get to know my last name darling” Mumlar Harry och sätter fötterna i riktning emot bilen. Michelle höjer frågande på ögonbrynen och fnyser åt hans svar, attityden återstod efter alkoholen avtagit. Förvånansvärt? Nej. ”Really? Because i feel like i have seen a lot of you before i even got your name” Skrattar hon och denna gång svarar han inte utan istället ger ifrån sig ett flin.
_
”Where do you work?” Den hesa och mörka rösten fyller bilens tysta utrymme. Harrys händer är båda fast vid ratten och hans blick fokuseras på bilvägen framför dem. Jackan är nu uppknäppt och hon ser hur den blåa tygskjortan letar sig fram innanför skinnjackan. Utanför fönsterrutan försvinner miljöer lika snabbt som dem dykt upp. Nya fasader, människor och platser letar sig fram när dem med hög hastig far igenom Londons södra sida. Vägen framför dem är fortfarande hyfsat tom och de enda som cirkulerar på vägarna är bussar och taxibilar. Michelle lutar sig tillbaka och fortsätter ha uppmärksamheten ut genom fönstret.
”Costa Coffe” Säger hon och skrattar halvdant då hon svarar på hans fråga. Här satt hon i en miljonbil med antagligen en miljonkille, vad hade hon att skryta om? Ett deltids jobb på närmaste kaffe kedja och en delad tvåa i Londons mer nergångna kvarter. ”Really? I also used to work at a coffe shop, it was kind of fun. Do you enjoy it?” Frågar han försiktigt och bromsar in vid nästa övergångsställe. Motorn spinner i bakgrunden och denna gång vänder sig Harry om för att på första gången under bilturen granska henne.
”It's alright, i'm actually studying at Richmood at the moment so i'm only part time working” Svarar Michelle och knäpper händerna i knät. Hon sträcker ut benen i utrymmet framför henne, blicken är fortfarande fäst vid Harry.
”What are you studying?” Frågar han.
”Mostly law and psychology” Svarar Michelle kort.
”UNI is supposed to be the best time of your life” Han ler helhjärtat när han utrycker orden och leendet når till hans ögon, något hon tidigare inte uppfattat. Men samtidigt verkar det som om han inte menar det, utan mer önskar det.
”And it wasn't like that for you?” Denna gång frågar hon det en aning mer försiktigt men samtidigt nyfiket och framåt. Harry skakar på huvudet och öppnar munnen gång på gång som om han är på väg att säga något, men orden kommer inte riktigt fram.
”Oh, i didn't go to UNI” Svaret ger inte mycket detaljer och leendet har dött. Istället har han återvänd till att ha den där mjuka men samtidigt uppvrida ansiktsuttrycket. Harry vrider på ratten och svänger runt bilen till en ny fil. Hon granskar han för några sekunder och väntar på ett ytterligare svar, något som kunde ge henne en liten ledtråd om vad han gjorde idag. Men Harry återvände till tystnaden. Hon brister oväntad ut i skratt.
”What?” Frågar han och ser förvirrad ut samtidigt som Michelle flinar åt han.
”There is no way someone has a car like this, and clothes like that-” Michelle gjorde en gest åt Harrys kläder som alla var inhandlade ifrån antingen Harrods eller Selfridges. ”Without going to UNI and even if you had gone to UNI you wouldn't get such a good job at this age, because i assume you're not over 25. So who the hell are you?” Frågar hon och han brister ut i ett lågt skratt och skakar på huvudet åt henne. Hon hade genomskådat honom totalt.
”I kinda got a job when i was sixteen” Mumlar Harry fram till svar.
”What kind of job?” Frågar Michelle ännu en gång och inväntar ett riktigt svar för en gångs skull.
”Long story” Han verkar inte precis vilja dela med sig om några svar eller så är historien verkligen lång för hon inser nu att dem närmar sig Croydon. Hon säger inget utan istället ler bara och sammanställer att han helt klart är den mystiska typen. ”Where should i park?” Frågar Harry och saktar ned farten. ”Ehm right here is perfect” Säger hon och i samma sekund bromsar bilen in. Han s ansikte återgår till djupt koncentrerad när han backar in bilen på den lediga parkeringsplatsen. Motorns spinnande tystnar när han vrider om nyckeln och deras blickar möts.
”One last question, what's you're last name?” Michelle vinklar huvudet lite på snedden samtidigt som ett halvdant leende rycks i mungiporna.
”Styles” Svarar Harry med den hesa men lugna rösten. Harry Styles, namnet låter bekant men Michelle är samtidigt övertygad om att hon inte tidigare hört det. Harry avspänd ut när han sitter framför ratten med händerna i jackfickan. Deras ögonkontakt avbryts inte men samtidigt säger ingen någon, det återstår en tystnad innan Michelle till sist öppnar munnen.
”Thank you for the ride” Svarar hon och nickar åt han innan hon öppnar upp bildörren. ”I've got your back Gallagher” Hon himlar med ögonen åt hans kommentar och kliver ut ur bilen. ”See you around Styles” Säger hon innan bildörren slås igen.
Harry granskar Michelle tills hon inte är syne längre. Men det spelar ingen roll hur långt borta hon är för han kan fortfarande spela minnet med de skinnande leendet, klingande skrattet och de varma ögonen i näthinnan – om och om igen. Han vet inte hur länge han sitter i bilen stirrandes ut genom bilrutan i tanken om henne.
Men när Harry väl återvänder till verkligheten och vrider om bilnyckeln är han hundra procent säker. Han vet inte varför, när eller hur men han skulle ha henne. För på en kväll hade han blivit så uppslukad och beroende av hennes närhet – och det hade han aldrig tidigare upplevt. Han visste inte om det var något bra egentligen, det spelade ingen roll. För hon fick han att känna sig levande.
Hon tog han ut i dagsljuset, ifrån hans egna mörker.
Här har vi då kapitel 2, det tar tyvärr längre tid än vad jag skulle vilja när det kommer till att få varje del färdig. Vill även be om ursäkt för min extremt dåliga engelska fylld med stavfel och grammatiska fel.