Nightingale / One Shot
Jag behöver inte blicka upp för att veta att han just nu har ögonen fastklistrade vid mig. Det känns som blicken nästan bränns eller kommer stirra hål på mig vilken sekund som helst. Jag suckar och drar handflatan över pannan för att svepa bort några få hårslingor. Mina läppar pressas samman innan jag sluter ögonen för någon sekund. Gör det bara, slit av det - som ett plåster.
Jag borrar ner mina händer djupt ner i jeansfickorna innan jag tillsist tvingar mig själv till att kolla upp. Harry. Jag känner hur värken i bröstkorgen blir kraftigare, hur benen känns svagare och rösten tunnare. För där stod han, den personen som jag under dessa år hållit närmare mitt hjärta än någon annan.
Precis som jag föreställt mig så målas den mest hjärtekrossande bilden jag kunde föreställa mig upp. Det är han, men han liknar inte sig själv. Istället för att se på mig med kärlek så ser han på mig med uttryckslöshet, en blick jag inte är van vid. Gång på gång öppnar han tveksamt munnen för att säga något och bryta tystnaden, men varje gång verkar han ångra sig. Själv letar jag efter rätt ord men det finns inga ord som någonsin kommer vara rätt. För hur jag än säger det så budskapet detsamma.
"We can fix this, i can fix this" Desperationen i hans röst ökar för varje ord som lämnar hans läppar. Han pratar snabbt och jag ser hur han uppgivet granskar mig efter ett tecken. Något som ska bekräfta att detta inte är slut, att vi inte är ett avslutat kapitel. Hans ögon ser förkrossade ut, läpparna är hårt sammanpressade och pannans rynkor tyder på koncentration. Jag flaxar med blicken tar ett steg ifrån honom. Mina fötter börjar röra sig i cirklar och jag gör en uppgiven gest med händerna innan det far ur mig.
"I don't want this anymore, us" Min röst spricker och jag tar andan ur mig själv. Jag blir nästan överrumplad över hur jag plötsligt vält ut det som fruktat mig allra mest under dessa fyra år, att avsluta det vi varje dag kämpat för. Den frasen som endast existerat i mina allra värsta mardrömmar blev verklighet, jag hade gjort den verklig. Vårt avslut. Min underläpp börjar darra, ögonens syn blir dimmig av tårarna som väller upp och jag känner andningen ökar.
"I can fix it" Denna gång är den hesa stämman alldeles raspig, men samtidigt fylld av övertygelse då han försöker övertala mig. Han harklar sig för att fortsätta meningen men jag skakar bara på huvudet emot hans riktning. Han drar handen genom de bruna lockliga håret samtidigt som jag hör hur hans andning ökar. Harry börjar röra sig i rummet och går fram och tillbaka. Medan jag ser på hur han förtvivlat försöker sammanställa det som händer för sig själv. Själv så står jag där utan vetenskapen om vad jag ska göra.
"It's over Harry, there is nothing to fix" Denna gång höjs min röst och jag vet inte om jag skriker eller ej. Men jag ser att mina ord krossar han, det är omöjligt att missa. Min bröstkorg känns tung, andning är ostabil samtidigt som det känns som om allt inom mig brister. Jag har blivit ett levande vrak som står här och avslutar det jag älskat mest.
Harry stannar upp och begraver ansiktet i händerna samtidigt som han skakar på huvudet. Jag placerar mina händer på hans axlar, låter fingertopparna dras över hans tydliga käkben samtidigt som tårarna faller längs mina kinder. Han säger inget, istället sliter han sig loss ur mitt grepp och skakar av sig mina händer. Jag kniper ihop ögonen men öppnar dem hastigt igen. En hög duns ekar plötsligt och jag ser hur Harry gång på gång slår näven in i väggen. Han kollar inte ens emot mitt håll utan slår. ”I can't loose you” Orden är tydliga men dämpas av ljudet ifrån hans näve som krossas emot väggen.
"It kills me to see you walk out of that door and not knowing when you will return" Jag gör en gest åt vår ytterdörr samtidigt som jag snyftar högljut. Orden pressas fram och mitt överröstande har fått han att sluta slå. "I can't be with someone that is away for five months while i am back here crying myself to sleep because i miss you so much. We aren't 18 anymore – we can't do this any longer Harry, it's over" Viskar jag nästan så det är svårt att uppfatta. Han står nu lutad emot väggen, han ser utmattad ut och ögonen är nu stängda.
"We were supposed to have a future togheter, get a house and have kids" Han hade rätt, det var bara inte han som varit övertygad om vi skulle hålla ihop. Vi hade ofta tänkt på framtiden och målat upp drömmar. "How can you do this, After four years? I've fighted for you every single day, for us. How can you give up on us!" Det sorgnsa i hans röst bryts ut emot aggression. Han skriker argsint och andas häftigt.
Jag känner hur smärtan inom mig växer gradvist. Att se han stå och säga att jag slutat kämpa, att jag gett upp. Medan jag själv lappat ihop mig själv varje dag, varje morgon när han befunnit sig på andra sidan jorden. Hållit tillbaka tårarna varje gång han kommit med stora nyheter som betydde mer distans. Hur jag gett upp mitt privatliv, ignorerat alla negativa kommentarer och försökt släppa det faktumet av hur många som velat splittra på oss.
"Do you really think this was an easy decision for me? I've been with you for four years - through all the negative comments, without having my own private life and also having to deal with new rumors every day. I have never complained to you or make you choose between your carrier or me. Because i see how much it matter to you, the music, the fans and the concerts. That's your life, a life i no longer can be apart of. I loved you so much, i still do but that love isn't enough anymore. Love dies, our has - or at least mine has" Min röst är hes, skrovlig och får orden att låta otydliga mellan snyftningarna. Harry rör inte en minn, han ser fortfarande arg ut men jag vet att bakom det ilskan så är han krossad. Lika krossad som mig, om inte mer. För vi båda stod här och såg hur vårat liv tillsammans hade fallit samman.
"So that's it? We're done for good?" Han bryter den korta tystnaden och blickar ner i golvet. Jag säger inget utan nickar mest till svar. Han reser sig upp och rättar till skjortan på överkroppen. Utan att ens kolla åt mitt håll går med raska steg emot hallen. Jag går långsamt efter och granskar han då han sätter på sig jackan och skorna. Det är tyst och de enda som hörs är mina egna snyftande andetag.
Det är först när Harry låser upp dörren som han vänder sig om. De gröna intensiva ögonen är rödsprängda och sorgsna. "You are-" Han harklar sig och rättar sig snabbt. "You were my everything, and i'm sorry that wasn't enough" Viskar den hesa rösten. Jag tar ett djupt andetag innan jag lyckas svara. "You were the best part of my life and -" Jag hinner inte ens avsluta meningen innan han lämnat lägenheten och dörren slår igen med en hård smäll. Min blick är djupt fokuserad där han nyss stått innan jag till sist avslutar med de sista orden som jag tänkt säga. "I can never thank you enough for loving me all these years. You will always have a part of my heart" Viskar jag tystlåtet för mig själv.
Sedan sjunker jag ner på golvet, lutad emot väggen och låter tårarna ta över.
2år tidigare
"Please" Mumlar Harry i mitt hår samtidigt som han med graciösa fingrar smeker mig över höften. Hans nyvakna morgonröst är mer raspig och hes än hans vanliga röst, med andra ord oemotståndlig. Jag känner hans varma andedräkt emot min hals då han kysser mig lätt runt nacken. Ett leende bredder ut sig på mina läppar och jag pressar mig närmare hans varma kropp. Välbyggda armar är omslingrade kring min kropp och jag pressar mig allt närmare Harrys bringa. Jag stönar tyst för mig själv över hur jag verkligen inte vill lämna sängen. Det var omöjligt att ens vilja gå upp när han låg där bredvid och höll om än, kysste mig och viskade med den där underbara rösten. Fan.
"I really need to get up and get ready for work" Viskar jag tyst och gör ett försök till att öppna mina trötta ögon. Jag känner hur han skakar på huvudet emot min hals och pressar mig allt närmare han. Hans händer letar sig upp över min mage och jag ryser av välbehag av hans beröring. Jag försöker slingra mig ur Harrys grepp i ett försök till att ta mig upp men hans fäste om mig blir bara hårdare. Jag känner hur han flinar i min nacke, "You're not going anywhere" Viskar han i mitt öra och jag ler för mig själv.
"You can call in sick today or just skip one class, be a little late" Ber han mig. Jag vrider mig om och möter nu hans trötta men kärleksfulla ögon. Hans läppar pressas emot min tinning och jag slår armarna om hans nacke. Jag låter mitt ena ben slås kring hans så vi nu är så pass nära varandra som det går. "I would love to, but i really need to get up now" Flinar jag emot hans desperata försök till att hålla mig kvar i sängen med han. Han hade fortfarande inte vant sig med att jag hade skola och hade tider att passa.
Harry himlar bara med ögonen och låter ett långfinger rör sig vid min troslinning. Han höjer på ena ögonbrynet och jag drar mina fingrar genom hans hår. "You're such a tease" Skrattar jag och han ler bara blygsamt emot min riktning. Harry placerar sig över mig och stödjer sig med armbågarna i den mjuka madrassen. Jag slår min högra arm kring hans nacke och han böjer sig ner och kysser mig mjukt. Våra läppar sammanlänkas och jag sluter mina ögon samtidigt om ren lycka sprids inom mig.
När kyssen avslutas så möter jag hans varma blick. Med sin tumme smeker han mig över kinden och över käkbenet. "I don't even get why you need to go to school, i can pay for anything you want babe" Skrattar han och kysser mig på kinden och jag himlar bara med ögonen åt honom. "Please stay with me today, only today" Börjar han igen och kysser mig över nyckelbenet. Jag flätar in mina fingrar i de trassliga lockarna och känner hur jag skulle göra vad som helst för att starta varje dag såhär. I vår säng, i vår lägenheten - tillsammans.
Minnet spelas upp i näthinnan samtidigt som tårarna forsar ner över kinderna. Jag slår armarna om mig själv och fortsätter andas häftigt mellan snyftningarna. Andighets svårigheterna fortsätter man jag bryr mig inte, för det enda som jag tänker på är att det är över. Vi är över. Det kommer aldrig finnas något vi i samma menning som våra namn. Jag skulle aldrig klandra mig själv för något mer än för detta, för att jag lät mig själv tappa känslorna för han. Skulle jag kämpat mer? Hoppat av skolan och följt med? Skulle det funkat då?
Jag stirrar ut i intet och försöker samla alla känslor, som krossar mig innifrån och ut. Fast det kändes som om hundra vasa föremål stack sig djupt ner i mitt hjärta just nu önskade jag det bästa för Harry. För han skulle hitta någon annan att vakna upp bredvid, att äta middag med i fin lägenhet och resa med till oförglömliga platser. Men vilken tjej han än valde att spendera sitt liv med så skulle jag aldrig glömma han. För han var min första riktiga förälskelse och man glömmer aldrig sin första kärlek.
Ber om ursäkt för stavfel eller grammatik, försöker rätta till de som är fel imorgon! x